Nysmugen

Vi var ett precis lagom gäng som samlades på gårdsplanen i Tving kl 05:30. Jag försökte komma på plats först av alla 05:23 men fick som vanligt se mig slagen av Ingemar och Gillis som satt med en kopp kaffe i handen när jag svängde in. Vi som tagit oss upp var då jag, Nippe, Kalle, Kente (från vårt jaktlag) och Ingemar, Gillis, Lennart, Hasse och Tony. Fyra väldigt pigga hundar av raserna Tysk jaktterrier, Jämthund, Gråhund och Laika väntade i bilarna och dagens lovade regn lyste med sin frånvaro. Istället var det blå himmel och noll vind. Det diskuterades fram och tillbaka var svinen kunde tänkas ligga och en plan formades fram. Passen delades ut och jag åkte med Kente. När vi var vid Enspiken påminnde jag Kente att vi redan kört förbi inpassagen till tjädertallen och jag hoppade av för att gå tillbaka. Fixade iordning mig med radio och myggspray och hörde någon säga nåt i radion. Hörde dock inte vad då jag ännu inte fått i snäckan. Knatade neråt grusvägen och vid dubbelsnitslingen vek jag av in på körvägen. En kort bit in hör jag att de ropar ut att hundarna är släppta. Hmmm. Ingen fara. Det tar ju en stund innan de får upp nåt och jag har bara 5 min kvar. 30 sek senare ekar skallen genom skogen och de kommer nedanför mitt pass. Fasen med!!

Börjar halvspringa och tar då naturligtvis fel väg. Finner mig för långt söderut och ser inga snitslingar längre. Sparar av skogen och ser ett rödvitt band 50 upp. Genar så det brakar om det men alternativen är få då det är sly och kvistar överallt. Kommer på banan igen och fram till passet. Hör då att det knakar en bit in där jag inte kan se. Ett djur rör sig norrut och jag försöker se vad. Ser nåt komma ut ca 100m bort men kan inte urskilja vad. Tycker mig se en vit rumpa som hoppar bort från mig och avfärdar det som rådjur. Får ner ryggsäcken på backen och sätter mig. Svetten rinner och pulsen är hög. Hör inga mer knak. Jaktårets första riktiga drevjakt har börjat med en rivstart!!

Hundarna som driver gris jobbar sig sakta norrut men lyckas undvika alla passkyttar. Tony ser några passera honom utan att få till en skottchans. Efter en stund har Cilla (jämthunden) släppt och kommer tillbaka till Ingemar. Han tycker att det borde väl ändå stå fler grisar där de fick upp i början och släpper in Cilla igen. Jag ser henne komma till höger om mig och jobba sig söderut. Efter en kort stund ljuder skallen. YES!!!! Avståndet är ca 150m och jag hoppas innerligt att det ska ta vägen förbi mig. Efter en stund har det fortfarande inte rört sig och jag meddelar Ingemar status samt att jag sitter 150 norr om ståndet. Det pratas lite fram och tillbaka på radion och Ingemar anropar mig.

"Hör du hunden? Står det?"

"Ja, det står fast 100-150m rakt söderut från mig"

"Då kan du gå på det"

6 ord som klingade som guld i mina öron!! Detta skulle bli premiär på att smyga på ett ståndskall. Hade hört och läst en del om hur man ska gå tillväga och försökte röra mig endast då Cilla skallade. Den fjärtande vind som fanns kom från SV så det borde passa bra. Smög mig mot skallen och försökte välja en tyst väg frammåt. Valde vägen till höger om tallen i bilden nedanför. Då det var kärrmark jag skulle över var det hyfsat tyst att smyga. Rätt som det är sjunker högra benet ner till knäet i ett kärrhål. "Faan, undrar om det kom över skaftet?" hinner jag tänka innan jag kände det kalla vattnet sippra in. Tar ett steg till för att ta mig upp då vänstra benet sjunker ner till låret. Hmmm. Detta var ju lite jobbigt. Fokus försvann från att undvika vatten i kängorna till att ta mig upp överhuvudtaget. Kravlar mig upp men hjälp av en liten björk som står bredvid och fortsätter mot ståndet. Grisen verkar inte hört mina ansträngningar som tur är. Med kanske 40m kvar försvinner marken under mina fötter. Det som såg ut som vanlig mossa var ett hål där jag ännu inte känner till djupet. Jag sjönk ner till skrevet och slängde mig frammåt. Hamnar med bössa och överkropp på kanten och ålar mig upp likt en isfiskare som gått ner sig i en vak. Upp på fötter igen och känner den "härliga" stanken av dy. Nu kan jag nog kalla byxorna injagade. Trots dessa dyiga missöden var humöret på topp. Jag smög ju på ett ståndskall. :)

Hör på radion att gråhunden Fanta var tillbaka och att Hasse släppte henne en bit upp. Hon sket tydligen i om det redan pågick ett ståndskall. 2 minuter senare ansluter Fanta och vi har nu två hundar som ståndar. Hade det varit tätt och snårigt hade det varit sämre med två hundar att hålla reda på men nu såg jag klart var jag hade dem och de förde ju mer oväsen tillsammans som dränkte mina ljud.

Jag smög vidare och när jag hade Cilla 15m framför mig såg jag fortfarande ingen gris. Cilla ser mig och kommer för att kolla till mig. Vänder sen tillbaka och skallar vidare. Hon är vänd snett mot mig till vänster. Fanta har jag snett bakom mig till höger. Några steg till. Fortfarande ingen gris. Ser en glugg ett par meter fram och tar mig dit så att jag kan sticka fram huvudet och kika. Ser då en stor brun tunna 7 m bort. Oj.... den var inte liten. Ser varken huvud eller svans och kan inte avgöra hur den står. Tar ett steg till för att komma upp lite och kunna se mer. Precis när jag stannat till tittar grisen upp och kollar rakt på mig.

Jag står stilla och den står stilla. Jag noterar de vita ränderna på sidan av trynet men ser inga betar. Grisen står liksom i en svacka och jag ser inte buklinjen från där jag står. Jag hör inga andra grisar/kultingar i närheten. Med facit på hand hade man kanske kunnat slänga upp bössan till axeln och klämma iväg ett bra skott men jag ville se mer av grisen innan jag gjorde något. Kanske 5-7 sekunder går och grisen tycker att den fått nog. Den ger sig av mot det hållet jag kom från och jag tar några steg tillbaka för att ev. kunna se den igen. Hör bara lite knak och sen är det tyst igen. Eller tyst och tyst. Hundskallen ekar ju kontinuerligt men nu filtrerar liksom hjärnan bort det ljudet och koncentrerar sig bara på grisen. Fanta står en bit ner (20m) mot där jag kom ifrån men Cilla står kvar på samma ställe. Var är grisen? Här gör jag nog ett misstag och smyger lite tillbaka. Borde stått kvar för jag är inte säker på att grisen verkligen insett faran. Om jag stått kvar kanske hundarna ställt grisen igen en liten bit bort?!? Men men, där jag står vet jag inte vart grisen tagit vägen. Cilla står fortfarande krav och jag tror att det finns fler grisar där den store stod. Jag går då tillbaka mot Cilla men då ger sig även hon av. Hör då att grisen knakar iväg och att den korsat mina spår och gett sig av nordöst. Jag förvarnar de andra på radion och står kvar. Hör först en passkytt som ser grisen i diket och sen en till som ser den skymta förbi innan det går iväg. Ingen som ser den bra nog eller får skottchans. Om jag får sia så var det en sugga på ca 100-120kg, dock utan kultingar men stor chans att den var dräktig.

Jag tar mig tillbaka till Tjädertallen och sätter mig på ryggsäcken. Precis dyngsur av svett och dyvatten är jag men bryr mig inte. Jag har ju precis haft bra jakt. :)

Efter en stund tar jag ner bössan från axeln och lägger den i knäet. Ser då att den är blöt på ett parti. Känner med handen på baksidan av jackan men det är torrt. Kommer då på att det är min egen "ånga" som ventilerats ut genom jackan och fastnat på bössan. Bra betyg åt den nya T&P Outback jackan. Hmmm, undrar om det var därför jag inte kom till skott? Jag hade ny jacka på mig.

Det lugnar efter en stund ner sig och vi tar fika. Upplevelser och händelser luftas och jag får naturligtvis dra min historia. Klockan är 10:00 och vi tycker att vi hinner med ett kort släpp till. Vi bryter upp och då kommer Kalle gåendes. Han hade gått lite fel och missade hela fikan.

Jag blev åter tilldelad Tjädertallen men detta släppet blev resultatlöst. Klockan 10:47 bröt vi då hundarna var varma. I bilen visade termometern 26 grader. Puh. Strandväder men är det jakt så är det jakt. ;)