Spännande utan pang

I söndags efter en hel del åtelprep under dagen satte sig jag och Nippe på ST vid 19:45. Nästan helt vindstilla och några plusgrader i luften. Himlen var täckt av moln men vi visste att halvmånen lös där ovanför så sikten denna kväll var perfekt. Precis så där lagom så att grisarna skulle känna sig säkra men vi ändå kunde se genom skogen vad som hände och om något skulle röra sig mellan träden.
Efter en ganska kort stund hörde vi det knaka till nere från kärret och jag hörde en ensam gris komma gående mot oss. Rakt mot tjärträdet i slänten gick den och jag avvaktade lite innan jag skulle ta fram Stig. Då viker den av och fortsätter istället förbi oss och vi hör det där härliga ljudet avta och det blir återigen tyst. Hmmm. Snopet. Den lyckades dessutom hålla sig precis utom synhåll hela tiden. Varken tjära eller en ljuvlig halvrutten sockerbeta kunde locka denna gris närmare.
Vi fortsätter att "njuta" av denna kväll och en stund senare hör Nippe att det verkar vara gris på åteln rakt fram (på grannmarken). Då kanske dem kommer till oss efteråt.
Vi hör att ljuden rakt frammifrån ökar och vi tror att dem bökar sig sakta närmare. Då visar det sig att dem kommer egentligen bakifrån till höger och att ljudet studsar så vi hör dem frammifrån. Rätt vad det är kommer det ut 3 grisar på den stig vi tidigare gått på fram till tornet. Dem stannar mitt på stigen bara 10-20 m bort och den första att slänga runt är suggan. Dem två mindre står nästan på varandra och glor lite innan även dem vänder på klacken och smiter iväg.
Vi hör det knaka bakom oss och både jag och Nicke kollar ut bakåt för att kunna se dem. Då ser jag suggan på min sida i slänten. Den står still och inväntar dem andra. Jag muttrar något och tar fram Stig. Då dem befinner sig snett bakom tornet så blir det lite skum ställning att sikta i.
Grisarna har satt vidare och jag får in en i kikaren. Dock så joggar dem neråt hela tiden och jag ser den bara kort mellan träden. Dem försvinner bakom en trädridå men vi hör dem gå parallellt med tornet nedanför slänten. Jag svingar fram till en glugg rakt ner från tornet och ser dem knata förbi en och en. Vill dock inte skjuta då jag tycker det är smågrenar i vägen och dem står heller inte still. När dem passerat gluggen så viker dem av in mot kärret, dvs bort från oss och försvinner. Nu känner jag pulsen, eller rättare sagt hjärtat slå friskt. :)
Klockan är 21:49 och vi beslutar att vi är nöjda för kvällen och lämnar kojan.
Alltid lika härligt med närkontakt med vildsvin!!