Äntligen lön för mödan

Något irriterad över att jag kom iväg för sent hemifrån gick jag mot åteln. Ca 50m innan tornet såg jag färska bökningar i dagens nysnö och svor för mig själv att de redan varit där, kanske till och med så att jag skrämde dem på väg ut.

Satte mig dock tillrätta i tornet och gladde mig över hur mycket tystare det var när jag flyttade fötterna på golvet. Hade nämnligen borstat ut en massa snö och torra löv dagen innan.

SMSar polaren att nu jäklar är det sådär tyst igen.

Efter ca 25 min hör jag några dova grymtningar nere från kärret till vänster och strax även lite skrap. Sitter och tittar ner i slänten där jag antar att de ska visa sig när som helst då jag ser en rörelse i ögonvrån. Kollar rakt fram mot foderautomaten och ser att 3 grisar redan sprungit fram, helt ljudlöst. Snön dämpar verkligen effektivt!

Faktumet att de är flera gör att jag kan smyga upp Stig A rätt lätt och kolla in dem. De verkar vara rätt jämnstora och siluetterna syns tydligt mot snön.

Är på vippen att avfyra vid några tillfällen men grisen rör sig och jag får avvakta.

Slutligen ställer sig en gris perfekt och Stig A vrålar till. Hinner se att en gris sticker rakt vänster och hör hur en frustar högt hela tiden när den springer iväg. Börjar fundera på om jag fått en rikoschett som träffat ytterligare en gris.

Tittar ner mot åteln och ser att det ligger en gris ca 8m från där den stod när jag sköt.

Avvaktar lite och går sen ner. Kollar noga i snön så att det inte går några blodspår åt det hållet jag hörde frustandet men kan konstatera att det bara är ett spår och det leder rakt på grisen.

En årsgris, gylta på 40kg LV. "Obduktionen" visar att hela hjärtat är pulveriserat.

Frugan måttligt glad över att jag plötsligt använder vårt garage som slakt och mörningsutrymme istället för hos jaktledarn som vanligt. :)